Alla samhällsproblem löses inte med hjälp av Försäkringkassan...

Stor rubrik i Expressen - Psykiskt sjuka ska tvingas till arbetet. Det är bra med rutiner för den som är psykiskt sjuk, det är inte lika med benbrott säger Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson enligt tidningen.

Självklart kommer Ulf Kristerssons uttalande att leda till att moderaterna nu vill tvinga folk att arbeta trots att de är sjuka. Det är inte sant. Men chansen att smutsa ner och bygga upp motstånd mot regeringen lär tas av de politiska motståndarna - allt för att plocka egna poäng. Det gynnar inte på något sätt den som har psykiska besvär och har begränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Det är synd för de hjälper inte på något sätt de drabbade.

Så här skriver ministern på sin Facebook:

"Ett mångfacetterat problem: ökad öppenhet; nya diagnoser; förändrad arbetsmarknad; svåra bedömningar av arbetsförmåga. Men också en allt bredare insikt att just sjukskrivning kanske inte alltid är det bästa receptet mot många psykiska problem. Här måste både socialförsäkringen, sjukvården, arbetsgivare och medarbetare börja fundera på nya lösningar."

Det han säger är alltså något helt annat än den bild som tidningarna vill sätta. Det handlar inte om att tvinga sjuka att arbeta med arbeten som inte finns för att förhindra att de får sjukförsäkring. Insikten om att det hela är en komplex situation är uppenbar i det han säger. Detta är en för viktig fråga för att partier ska sitta och kasta kubb och försöka övertrumfa varandra om vem som är bäst. Detta är ett samhällsproblem som heter duga.

Jesper Strömbäck som var huvudsekreterare för regeringens Framtidskommission varnar för sprängkraften i de som han säger - arga unga män - de som misslyckats i skolan och därmed inte har kvalifikationer för att komma in på arbetsmarknaden. En situation som gör dem till förlorare även i det sociala livet. Det är inte de killarna som får tjejerna då de senare hellre väljer de lyckade.

På Sveriges Radio berättas om en rapport som påvisar att unga personer med förtidpension och ofta psykiska funktionshinder försöker ta sina liv och lyckas också med detta. Det är förfärligt på alla sätt. En slutsats som man kan dra av detta är att många av dessa unga personer har misslyckats i skolan och därför inte finner en plats i livet enligt gängse normer. Arbetsmarknaden är stenhård idag. Det måste till åtgärder för den som inte fixar att jobba heltid eller på 120%-nivån oavbrutet. Men hur ska det gå till i den kvartalsekonomiska verklighet vi lever i då alla måste prestera fullt ut och lite till är än så länge en gåta. För den som inte räcker till från början så blir livet svårt att hantera. Passar man inte in så blir man frustrerad och det kan leda till aggressivitet eller passivitet. Båda tillstånden är förödande för individen.

Att få stöd i skolan tidigt så att man klarar de nödvändiga kunskapskraven ger en tryggare plattform för livet. Att inte få detta stöd kan leda till psykisk ohälsa. Någon glädje finns det med de diagnoser som allt oftare ställs kring olika psykiska funktionshinder. Samtidigt som det kan vara begränsande att det ofta är nödvändigt med en diagnos för att överhuvudtaget få stöd. Tomas Tobé och Eva-Lis Siren skriver i en debattartikel att de vill att rektorerna ska få större möjligheter att styra över stödmöjligheterna på ett tidigt stadium. Det går inte att komma ifrån att det idag på många ställen finns en tröghet i kommunernas budgetprocesser för att detta ska kunna ske på ett smidigt sätt. Det kan ta flera månader innan hjälp kan sättas in på grund av att poltiska beslut måste tas och det i sin tur är ofta styrt av almanackan och mötestider och frågan om vara ansvar och befogenheter ska läggas. Så tanken att rektorerna ska få större utrymme att besluta om åtgärder för enskilda elever utan byråkratiskt krångel borde vara en självklarhet. På individnivå.Vi måste blrja från blrjan men också se till dem som missade förra tåget, de som är vuxna idag och missade grunderna då.

Visst finns det personer som inte klarar av alla krav men det syns som om det är alltför många som inte gör det idag. Frågan varför kan och ska absolut ställas. Men en förklaring kan vara att vår idoga  längtan efter att kategorisera allt och alla ställer till det för individen som med sin unika personliga kompetens får allt svårare att passa in i de lådor som anses normala. Det sorteras i ålder, utbildning, hudfärg, kön med mera. Men säger just dessa variabler något om vad man kan skulle kunna uträtta själv för att finna en plats i tillvaron?

Det finns olika och framförallt fler saker att ta hänsyn till än siffror. Den instrumentella synen på människan må vara praktisk och kontrollerbar. Men är den bra? Framförallt så kan man inte lösa alla mänskliga problem med hjälp av Försäkringskassan. Det behövs ett större omtag.

Vardagsanekdot: Min gamla moster bondmoran hade en metod för att sysselsätta en släkting med psykiska problem. Moster sa att det behövs sysselsättning och därför skickar jag flickan till affären för att köpa mjöl till bak och när hon kommer tillbaka får hon gå en gång till för att köpa jäst. Det duger inte att sitta overksam hela dagen, man måste vara igång... Inte omöjligt att hon hade helt rätt. Att vara osysselsatt passiviserar.

Nu är den stora frågan hur detta ska hända. Kanske inte genom att ställa större krav på dem som inte har förmågan att klara sig på egen hand och dra undan tryggheten för dem genom att strypa den de har idag i form av ersättning för överlevnad. Inte utan att erbjuda alternativen först...

Men vilka är dessa alternativ?

(IMHO - In my humble opinion)

(intressant)

SR Expressen Aftonbladet DN DN2 Dagens Samhälle VG



Läs även andra bloggares åsikter om psykisk sjukdom, självmord, arbetsmarknaden, försäkringskassan, moderaterna, ulf kristersson, regeringen

Rektorerna behöver handlingsutrymme...

Rektorernas ställning bör stärkas menar Tomas Tobé (M) och Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet) som skrivit en artikel i DN om detta. Det handlar om handlingsutrymmet och möjligheten att agera snabbt och kraftfullt när det behövs. När barn i skolan behöver särskilt stöd så är det många gånger allt för krångligt att få till detta. Beslutsvägarna är långa. Barnen som behöver stöd får vänta för länge. Det självklara borde vara att stöd sätts in direkt utan att det ska passera utbildningsnämnder och ekonomiavdelningar i kommunen. Instanser där det ofta stannar upp för att hänsyn till andra variabler ska tas. Det är naturligtvis förödande för den unge som behöver stöd i skolan att väntan ska bli lång på grund av byråkratiska procedurer.

Det är bra att moderaterna och Lärarförbundet tar upp denna självklarhet - att barn i behov ska få det utan dröjsmål. Det är fullständigt självklart att rektorer ska kunna arbeta självständigt för att förbättra för eleverna på den egna skolan.

Många gånger har vi suttit i utbildningsnämnden och diskuterat frågor som borde lösts på annan nivå. Det är inte så att utbildningnämnden själv alltid har möjlighet att fatta beslut om olika skaer ty det ska även inom kommunen hanteras genom olika instanser. Det begripe vem som helst att det tar tid, alldeles för lång tid. Så att delegera inte bara ansvar utan också befogenheter till rektorerna är en självklarhet för att verksamheterna ska fungera. För barnens skull om inte annat.

Hej du har kommit till Marys handväska...

Work where you are säger annonserna och vi ser en person i en solstol under ett parasoll på stranden vid havet med en dator i knät. Det nya sättet att jobba. Jaha tänker man - vad sandigt det måste bli och skorpsmulorna under tangenterna gör sig påminda när det blir svårt att trycka ner vissa tangenter. Numera har vi förstås pekskärmar så det kanske går bättre. Men blir de inte repiga?

Eller en annonskampanj som Microsoft hade för många år sedan. En kvinna på ett hotellrum som slår upp sin laptop och kopplar upp sig mot omvärlden innan hon hunnit ur sängen. Under tiden hon klär sig har hon samtal med familjen och kunder på gång samtidigt som hon kör lite Excel på datorn, dricker kaffet och har slagit igen en affär med en kund. Detta innan hon i princip kommit ur sängen. Effektivt kanske och möjligt att göra. MEN är det bra?

Per Schlingman tar upp problemet med att föräldrar ofta både är hemma med sjuka barn och samtidigt jobbar. Kanske att även föräldrar och vuxna ska ha skärmfri tid menar han. Arbete och fritid går alltför mycket in i varandra och tid för eftertanke och vila saknas. Det blir stressigt. För stressigt om man ska vara nåbar alla timmar på dygnet. Det finns arbetsmiljöproblem kopplat till denna möjlighet - att vara nåbar hela tiden. Arbetsgivares strategier för att förhindra stressproblem efterfrågas.

Visst kan man ställa sig frågan om vad som är bra och inte med den digitala teknikens möjligheter. Det finns uppenbarligen begränsningar. På Posten affärsutveckling där jag arbetade med strategiska framtidsfrågor i mitten av 90-talet diskuterade vi ofta frågan om hur det skulle fungera med en fast postadress när människor arbetade i grupp men från olika ställen. Detta var på den tiden ett reellt problem för Posten eftersom det då i princip handlade om fysisk utlämning av brev eller meddelanden som det kallades och paket. Som alla vet så har detta löst sig på annat sätt. Vi arbetar via nätet, i molntjänster och hämtar paketen på ICA eller liknande ställen. Det är mer reklam än personliga försändelser i brevlådan hos de flesta. Kommunikationen med andra sköts mest via nätet numera, inte bara de skriftliga utan även de muntliga samtalen går den vägen.

Att vara uppkopplad är en fantastisk sak som ger oändliga möjligheter och det uttryck som Bill Gates myntade - Information at your fingertips - är ett faktum idag. De flesta har tillgång till en mobil enhet av något slag och att nå omvärlden är lätt. Vissa fnyser åt andra ständiga uppkoppling och blir irriterade, andra tycker att det är fullständigt självklart att man kan ta kontakt om vad som helst och närsomhelst.

För den arbetsgivare som gillar kontroll finns alla möjligheter att kontrollera sina anställda in på minutnivå. Många människor tänker att de nog inte finns om de inte är nåbara och har ett inbyggt behov av att ständigt bli bekräftade. Så visst finns det anledning att titta över vad maskinen gör med människan men faktiskt också tvärtom. Vad gör människan med maskinen?

Visst kan det vara lätt att bli stressad av denna ständiga kontakt med omgivningen men det går att välja bort också. Man kan ta kontrollen över sitt eget liv. Man bör till och med göra det.

Min mobil använder jag mest som en dator. Har mail och dokument, söker nyheter, facebookar, bloggar ibland, twittrar, finner information, shoppar med mera.

Men svarar i telefonen gör jag sällan -

Hej du har kommit till Marys handväska... lämna ett meddelande så ringer jag upp...

Bodström talar klarspråk...

L Ö R D A G S T A N K A R...


Det är möjligt att det är så att man måste lämna ett parti för att kunna tala om vad man tycker. På något sätt är det lite tragiskt. För det är i samtal med andra som utveckling sker både av den egna personen och av gruppen och verksamheten. Men i många politiska församlingar är det inte en välkommen arbetsform. Man ska följa med och nicka och le oavsett om man tycker att det som framförs är bra eller ej. Det är att tycka att allt är bra som gäller annars får man inte vara med. Har roat mig med att titta på TV-serien The Newsroom som nu sänds på SVT, man kan se den här. Det  är möjligt att bättre program har visats men pulsen på arbetsplatsen är något man dras med av. Alla har något att tillföra, det kan vara bra eller dåligt men det får sägas. En tanke ger en annan och det finns en hederlighet i tillåtandet att den får sägas.

Möjligen att min egen bakgrund såsom en gång i världen journalist som gör att detta är en helt naturlig miljö. Det är lite fart i den miljön, det finns konflikter - som man löser, det finns utrymme för intellektuell kapacitet, det finns nyfikenhet på vad den andre ska säga och en längtan efter egna nya kunskaper. Gud ska veta att det finns primadonnor i den branschen också, men det finns samtidigt en puls som verkligen ger liv åt verksamheten. Jag tycker att politisk verskamhet borde få fungera lite likadant - som för att ta en annan TV-serie som exempel Vita Huset, en intressant betraktelse i intellekt och dialog. Visst finns det säkert svarta sidor där också - men om man är ute efter livligheten så är det en bra serie. Puls och politik är en viktig ingrediens.

Jag deltar i politiken och samhällsdebatten på många olika sätt och upplever de stora olikheterna i hur det fungerar. Det beror på människorna mer än på organistionen i sig. På vissa ställen kommer ledaren in, sätter sig i högsätet och delar ut ordet, det blir aldrig någon konklusion av det som sägs. I andra sammanhang pågår det en livfullare diskussion, många deltar i samtalet och det förs naturligt vidare med allas insatser. Olika vinklar får utrymme och på slutet är man framme vid någon slags gemensam ståndpunkt. Kanske inte gillad av alla, men accepterad. För att någon framför en annan åsikt behöver den inte vara fientlig eller hur? Den kan bygga på kunskap som alla inte har, eller helt enkelt en motsatt åsikt.

Thomas Bodström tar idag i en Brännpunktartikel upp frågan om socialdemokraternas arbetssätt  "... så länge partiet fortfarande är ett slutet, omodernt och odemokratiskt parti finns en stark oro för hur det ska gå. I dagens samhälle fungerar inte de här sekteristiska arbetsformerna som vi nu fått se." (källa).

Det ligger så mycket i det han säger. Vi behöver inom politiken överhuvudtaget jobba på detta. Det tals om öppenhet, transparens och högt i tak. Det är inte OK att personer som har en egen åsikt som inte följer linjen inte ska få uttala den med respekt för att det just finns en annan åsikt. Det är inte OK att man inte kan få förtroendeuppdrag eller hotas med att bli fråntagen dem för att man hävdar en annan bild av verkligheten. De flesta mogna människor kan för dialog om de bara tillåts att göra det.

Många politiska församlingar jobbar stenhårt för att putta ut dem som har egna åsikter i stället för att involvera dem i verksamheten och se fördelen med att det finns många krafter som kan jobba för den övergripande saken. Man använder sin makt för att få det man tror är lugn och ro, samtidigt så bubblar det utanför den egna kretsen. Att påstå att det inte finns folk som är intresserade av samhällsfrågor och politik är ett något smalt tankesätt. Det är bara att se på hur åsikterna och engagemang växer utanför de traditionella församlingarna. Inte minst i de sociala medierna och olika bloggar. De i sin tur höjer och ökar intresset för de traditionella mediernas ledarsidor - det blir en hälsosam debatt. Kanske inte önskvärd för alla som vill ha kontrollen och tolkningsföreträdet - men så småningom blir det alltid jämvikt, det ligger i sakens natur. Ledare måste våga släppa fram oliktänkande. Någonstans har alla trots allt valt en plattform och det i sin tur är en gemensam nämnare som borde räcka som trygghet. I alla fall så länge det handlar om sakfrågor och det är de politik borde handla om. Och det är sakfrågor och inte personfrågor som ska få personer att välja att lämna eller att stanna kvar. Läs också: Lojalitet - protest - eller sorti...  Personstrider borde inte få förekomma. Men om den som har makten nyttjar den för att likt en gökunge putta bort den man inte gillar så uppstår dessa konflikter vare sig man vill eller inte. Fann en intressant artikel skriven och tänkt av Konstantin Meleounis, den handlar om mobbning som tyvärr inte alltför sällan förekommer i olika grupperingar såväl inom som utanför den politiska sfären. Det är den tysta publiken som låter det ske. Varför är man likgiltig?  För hur svårt skulle det vara att dra igång en dialog och inte bara låta det ske. Det krävs mogna ledare och ibland är det dessvärre ledaren som är den som mobbar och trycker bort, så helt oproblematiskt är det inte. Men genom att börja tala om saken så kanske det öppnar upp för problemet, som finns vare sig man vill se det eller ej.

Så låt oss jobba för dialogen i stället för att tysta den som har annorlunda åsikt. Det måste bli mer öppet även för den som inte tillhör den inre klicken i en gruppering som får talutrymmet. Här rekommenderas läsning av Isakssons bok Den politiska adeln som öppnar upp för intressanta tankar. Politik är så viktigt för alla och ska därför inte låsas av enskilda maktstrukturer. Politik berör alla och de som är engagerade bör få utrymme att vara det. 

Vem vet - man kan rent av lära sig något av den andre? Allt andra säger är inte fientligt menat. Som jag brukar säga till mina barn - du är inte i skolan för att visa vad du redan kan utan för att lära dig mer och det är allmängiltigt för de flesta mellanmänskliga relationer. Ge dialogen utrymme, släpp tankarna loss. Livet lär...


Många har skrivit om Bodströms artikel och intressant nog så är många mer intresserade av att ge sig på Bodström själv en av den fråga han lyfter. Det stärker bara det jag själv skrivit ovan. Alla spikhuvuden som sticker upp ska slås in i plankan... Detta är inte så bra för demokratin och den sunda debatten om politik. 

Uppdatering: Bodström tillbaka till politiken? Med upphottad blogg och allting. Han känns lite i tiden faktiskt. Så moderat jag är tycker jag det.

Bloggar: Högberg, Johan Westerholm, Ringborg, Svensson, 

Ab, Ab2, Ab3, DN, Exp, Exp2

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, samarbete, mobbning, demokrati, öppenhet, transparens

Johnny Munkhammars minnesfond...

Jag kom att fästa mig mycket vid Johnny Munkhammar. Han var en ung begåvad person som rycktes bort för tidigt. Johnny sa till mig - Mary stanna inte upp och fastna i det som är dåligt... du är för bra för det och har egen integritet. Han kunde varit min son, vi hade många intressanta samtal över generationsgränsen. Alla kan lära av varandra.

Nu startas en minnesfond för Johnny. Bidra till den...

http://minnesfond.munkhammar.org/


http://www.youtube.com/watch?v=_0IS2zyuFsE

Ungar behöver röra på sig mer...

G Ä S T B L O G G

Mer fysisk aktivitet i skolan

Nya moderaternas arbetsgrupp Världens bästa skola föreslår att fysisk aktivitet bör finnas på skolschemat varje dag.  Många barn och ungdomar i skolåldern rör inte på sig tillräckligt mycket för att uppnå en god hälsa. Gympa en till två gånger i veckan är bra, men inte tillräckligt.

Nya studier visar att stillasittande fritidsaktiviteter har blivit vanligare. En femtedel av alla 15-åriga killar spelar data- och tv-spel minst fem timmar om dagen. Detta är alltså inte bara ett problem för skolan. Allt mer forskning pekar på att motion och sunda vanor underlättar lärande och kunskapsutveckling.

En internationellt erkänd rekommendation är att barn och ungdomar ska vara fysiskt aktiva minst en timme per dag minst fem dagar i veckan. Enligt SCB är det så många som var femte 13-årig kille som inte når upp till rekommendationen och var tredje 15-årig tjej. Bland tjejer i femton års åldern uppger 13 procent att de chattar etc. minst fem timmar om dagen. Ca 20-25 procent av ungdomarna i 10-årsåldern i Sverige är överviktiga och drygt 3 procent lider av fetma.

För att säkerställa att alla elever rör på sig tillräcklig mycket kan man införa daglig fysisk aktivitet i skolan. I Sverige har detta testats med den så kallade ”Bunkeflomodellen”. Det har visat sig ge positiva effekter på både hälsa, betyg och testresultat. Det finns ett antal andra liknande modeller eller program som syftar till att eleverna ska få någon fysisk aktivitet varje dag. Modellen bygger på samverkan med det lokala föreningslivet och har visat sig ge positiva resultat på elevernas provresultat och slutbetyg.

Det finns ett mycket omfattande forskningsstöd för att fysisk aktivitet både är en investering i en bättre folkhälsa, men också för att elevers inlärning kan förbättras om de ägnar sig åt regelbunden fysisk aktivitet.

Redan nu finns det mycket man kan göra på kommunal nivå för att möta de problem vi ser med barnfetma och osunda vanor. Nya moderaterna anser att varje kommun bör överväga införandet av daglig fysisk aktivitet i grundskolan.

Tomas Tobé

Ordförande för riksdagens utbildningsutskott (M)

Vad dumma alla andra är...

Det här med att se bjälken i sitt eget öga istället för att koncentrera sig på grandet i den andres öga är något som ständigt aktualiseras. Särskilt intressant blir det när det uppstår en krissituation. Den kloke och erfarne smiter inte undan och framförallt skylles inte krisen på andra personer. Förvisso finns det säkert omständigheter som gör att även andra kan var inblandade i förloppet. Men frågan är om man inte borde sett detta innan det kraschade? Om omgivningen märker att det är kris och påtalar det och om den ena efter den andra komplikationen efter den andra uppstår och man inte gör något åt saken så kan det sluta med förskräckelse.

En organisation som är trasig blir som asfaltsvägarna fter vintern, det är hål överallt. Det blir viktigare att manövrera mellan hålen för att bilen inte ska bli förstörd än att komma fram till uppsatt mål. Om det nu finns några. Genom detta beteende så stannar allting upp och all tid går åt till att undvika hålen. Det bästa vore förstås att man i förväg planerat för dem och sett till att det alltid fanns beredskap för att fylla igen dem innan de blivit stora och många och då är det lätt att förtvivlan uppstår, man vet inte vad man ska göra helt enkelt och då ommer ofta iden om att skylla ifrån sig på andra fram. Det stillar ens egen ångest över misslyckandet - det är den andres fel. Känner man sig utsatt för en komplott så är det inte man själv som är skyldig det är de andra.

Alla andra är dumma men inte jag...

Så är det inte - vi är alla små skitar i universum...

Vem är du i din grupp...

Grupper kan vara stora och de kan vara små och de kan fungera mer eller mindre bra. Framförallt så är de inte statiska även om man kan känna så när man befinner sig mitt i dem. Olika roller finns och spelas, men det är dock alltid gruppen som bestämmer vem som ska vara på olika postitioner. Själv har man inte så stort val. I bra fungerande grupper tillåts alla att delta med sina kompetenser och sin kraft alla ser till målet som ska uppnås och frid och fröjd råder. I alla fall under en period. Det kan snabbt ändras. Maktförskjutningar är vanligt och det finns ofta ett formellt kontra ett informellt ledarskap.

Jag lånade en tabell som ses nedan, den beskriver de olika rollerna i en grupp ur dimensionerna popularitet och makt. Metoden att få fram detta kallas Sociometri, den skapades av J.L. Moreno. Det handlar om att få fram dolda strukturer i en grupp. Vilka som vill vara med vem och var tilliten finns och så vidare. Alla vill höra till ett sammanhang och bör få göra det också. De personliga relationerna i en grupp är svåra att nå och det finns ofta maktstrider med mobbningstendenser och liknande i en grupp som i sin tur skuggar det arbete och det mål gruppen en gång skapades för.

Det kan räcka med att i sitt eget huvud fundera lite kring hur det ser ut i den grupp man är verksam. Var är du själv placerad? Kan du göra något åt det om du inte gillar positionen? Utifrån det kan man sedan göra sina val. Är det värt att vara kvar och vänta in förändringen som alltid kommer eller ska man gå vidare? Det är nämligen inte exakt lika i varje grupp.


****************************

Popularitetsdimension - den sociala distansen

1) De populära, stjärnorna - föredras av de flesta
2) De omtyckta - föredras av många
3) De accepterade - föredras av en del
4) De tålda - föredras av ett fåtal
5) De utanförstående som föredras av ingen
6) De förbisedda som får vara med och som gärna vill, men inte kan göra sig gällande
7) De avvisade som gärna vill vara med men inte får
8) Enstöringarna som får men inte vill vara med
9) De isolerade som varken vill eller får vara med

Maktdimensionen - position i hierarkin

1) Ledarna - centralfigur(er)
2) Medhjälparna - de aktiva
3) Medlöparna - de beroende
4) De passiva
5) De perifera rollerna
a) Syndabocken som gör allt det felaktiga
b) Svarta fåret som gruppen skäms för
c) Clownen som gruppen skrattar åt
d) Dumbommen som gruppen tycker är dum

Sammanställningen ovan är lånad från Svedberg Lars, (1997), sidan 107, Gruppsykologi - Om grupper, organisationer och ledarskap, Studentlitteratur, Lund - en bok som i sig är väl värd att läsa om man är intresserad av ämnet.
*****************

En skicklig och erfaren ledare ser förstås detta och gör någonting åt saken.

Moreno skrev 1934 ”Who shall survive? Foundations of Sociometry, Group Psychotherapy and Sociodrama”. Varje människa måste höra till ett sammanhang, att ingen ska lämnas utanför och att det är allas ansvar att se till att alla människor finns med och räknas med så att alla överlever. Det är en del av mänskligheten.

En händelse som präglade mitt liv...

Jag tillhör de där personerna som har svårt för lögner. Att skylla från sig och lägga skulden på andra är inte min melodi. Man får ta konsekvenserna av sina handlingar även när det hettar till.

En händelse som inträffade i mitt liv som jag särskilt minns skedde när jag gick i femte klass. Man ville vara snygg i håret och min klasskompis erbjöd sig att klippa mig lite grann. Hon gjorde det. Men resultatet blev katastrof. Mitt långa fina hår blev hackigt och det var jättefult. Jag fick panik och ville inte visa mig sån för någon så jag smet från skolan för att gå till frissan som fanns i huset där jag bodde. Hon kunde hjälpa mig och det var bra.

Plötsligt så kommer min klasskamrat rusande och skrek - du måste gömma dig. Fröken är jättearg och hon kommer att gå till rektorn. Det var på den tiden en dramatisk händelse för alla barn att bli kallade till rektorn. Det var inte på det sättet att man knäckte näsan på lärarna om de inte uppförde sig utan snarare tvärtom. Respekten för de vuxna var ganska stor.

Mitt rättspatos är inte sådant att jag direkt gömmer mig eller eller smiter när det hettar till. Jag tog helt resolut och gick upp till rektorn själv och talade om vad jag hade gjort och varför. Minns inte vad han sa faktiskt men på nedvägen i den cirkelformade trappan mötte jag min lärarinna som frågade vad jag hade gjort. Jag sa att jag hade varit hos rektorn. Minns inte heller vad hon sa. Men jag kommer ihåg känslan av lättnad. 

Så fungerar jag fortfarande. Ärligheten är väldigt central i mitt liv - även om den kan kosta på ibland. Men ljuger man inte och står för det man har gjort, sagt eller ställt till med så behöver man aldrig fundera över vad man sa förra gången. 

Det är som det är, det blir som det blir...

Glad Påsk allesammans...

Dumheterna blir synliga på internet och i media...

Igår flög det runt en twitterstatus där en person ville se en minister död.  Så sanslöst olämpligt så man undrar hur det är fatt hos vissa. Samtidigt får vi höra att en busschaffis delar upp resenärerna i svenskar och de som ser utländska ut och visar dem till olika bussar..

Vilka korkskallar det finns. En bra grej med internet att det inte ens behöver börja töa för att det som man kanske annars skulle dolt kommer fram. Att man ska dra slutsatser så långtgående som Swedin gör tycker jag inte.  Men det måste stävjas...


Expressen

Aftonbladet

Socker och godis och hur man låter bli...

Nu har jag haft influensan och resten av familjen med mig. Då när man är sjuk så längtar man efter sjukmat, det vill säga allt möjligt onyttigt. Idag var till om med alla Finn Crisp i huset slut så det var dags att ge sig ut på shoppingtur. Men när jag stod där vi godisdisken och såg alla snuviga personer i olika längder stå där och kladde med godiset så köpte jag bara ett par chokladkakor. Sen kom jag på en text jag skrev om just godis för några år sedan och tänkte att den kunde vara bra att påminna både mig och er om. Jag köpte mycket frukt idag...

ONSDAGEN DEN 22:E AUGUSTI 2007

Nya rön om sockerintag

Nu kommer det en ny förklaring till sockerbehovet, det finns gener som styr och alla är vi olika. Det är dock ganska intressant om det kan komma fram en alternativ förklaring till sockersug så att de värsta fördomarna om dålig karaktär och förenklat simpelt leverne kommer på fall. Ibland stoppar man in variabeln lägre intelligens också, det är väldigt oförskämt. Nu tänker jag mest på tjocka människor som får dras med alla dessa fördomar kring sin person som om de vore från en annan planet. Alla vet på något sätt att vi ska äta mindre och röra oss mer. Men för vissa fungerar inte det och det kan alltså bero på gener och inte på karaktär. Fast karaktär kanske också beror på gener. Man kan aldrig riktigt veta faktiskt. Sen kan man förstås använda generna som förklaring också som Kulturbloggarengör. Alla bra argument är tillåtna ;-).

Men lite vardagsvetenskap kommer här - lite på allvar och lite på lek... För namnet på min blogg till trots så är jag inte särskilt förtjust i socker i tid och otid.

Socker är gott men också väldigt äckligt på många sätt, så låt mig ge er en ovetenskaplig lektion i att undvika socker i form av godis. Använd hjärnan... Tänk dig bort från godishyllorna med hjälp av självsuggestion. Tappa några kilon på köpet.

Den sockerkoma man försätts i efter en påse geléhallon borde var avskräckande i sig kan man tycka, men icke. Alla sockergrejor ligger och lurar överallt i affärerna och lockar oss. Ett kilo choklad för 30 kronor, godis för 4:90 hekto - plocka själv.

Vi börjar med chokladen. Två stora kakor med choklad för 30 kronor, det var billigt det. Men spara pengarna i stället. Om du gör ett sådant inköp i veckan kostar det 1560 kronor om året.

Det var dock inte det jag skulle komma till. Nu kommer tipsen.

Avvänjningsexperiment A:
Köp TVÅ stora chokladkakor för 30 kronor. Tag en bit choklad och låt den smälta i munnen. Blunda och känn den goda smaken av choklad och vanilj, känn sedan smaken av fettet som lägger sig som en hinna av Nivea i hela truten. Det blir liksom tjockt och kladdigt man kan få en kvävnadskänsla nästan, det går inte att få bort den. Ta en bit till och upprepa känslan ovan, känn hur det växer i munnen, upprepa en gång till, gå sedan och spy upp alltihopa och släng chokladkakan. Ja, släng båda. Det är äckligt och du sparar 1530 kronor under resten av året på att aldrig mer göra de här inköpen. För varje gång du ser högen av choklad i affären tänker du på förra gången när du spydde upp den och du går lätt förbi och tänker fy fasen vad äckligt.

Så smågodiset då. Endast 4.90 per hekto, åh så billigt. Köper du ett kilo i veckan så blir det på ett år en kostnad på 2548 kronor.

Avvänjningsexperiment B:
Ställ dig vid den överfyllda godisdisken på ICA och se på publiken runt omkring och framförallt hur de agerar. Visserligen finns det små skopor att plocka med, men det händer att man spiller och då finns det såna personer som inte tycker att något ska gå till spillo utan plockar med handen (är den tvättad eller smutsig, det vet man inte) och lägger tillbaka godiset i rätt behållare. Alltså först golvet, kanske smutsiga händer och så tillbaka i pytsen där du sen kan ta godis och stoppa i din egen påse. Mumsigt, eller hur? Bläh... Lite äckelkänsla va? Det är alltså inte bara sockret som är problem.

Se sen på de grönsnuviga barnen som ständigt plockar omkring med godiset från de lägst placerade behållarna. Här räcker det inte med att plocka upp från golvet med smutsiga händer utan de smakar också ofta av en bit och stoppar tillbaka en avtuggad godisbit med lite touch av dagisförkylningen. Mamma skriker till och då passar de på att snabbt ta en bit till och göra om proceduren. Så hostar de lite över alltihop sen. Det gör även de vuxna på de övre hyllorna.

Gör ovanstående övning ett par gånger i samband med att du handlar och jag lovar att du blir avvand på smågodis för resten av livet.

Dock ska man unna sig men då kan man göra valet att köpa färdigförpackat godis som oftast är lite dyrare men det har då fördelen med sig att man äter mindre. Förhoppningsvis. Nu vet jag inte så mycket om produktionsproceduren på godisfabriken - det är möjligt att man skulle utöka äckelkänslan för godis om man visste hur det var där. Det är möjligt.

Testa ovan och du kan dra ner på sockersuget med hjälp av äckelkänslan, detta i avvaktan på att forskarna kommer fram med nya rön. Sen tänk så mycket pengar du spara på ett år, flera tusen kronor.

Hur ska vi kunna diskutera migrationen...

Ämnet migration är så infekterat att det inte går att diskutera det på ett sakligt sätt längre. Det hamnar alltid i något slags rasistläge - för eller emot. Ingen vågar säga någonting. Om vi blundar så kanske det inte finns. När någon bara lite lyfter på locket så exploderar det hela. På alla ledder. Det är ganska otroligt.

Statsministern verkar läxa upp sin minister inför öppen ridå. Tror att jag väljer att ta det med en nypa salt faktiskt. Fredrik Reinfeldt har ibland en förmåga att krångla till det han säger han också - för att det inte ska bli fel eller misstolkas antagligen, å andra sidan så tolkas det i alla fall som man vill och analyseras in på varenda ord och alla som läser dras med. (Uppdatering: Jag hörde nu vad han sa och det var rätt tydligt, inte helt utan kritik).  Det lär uppdagas vad som händer eller hänt ganska snabbt. Men att idag dra växlar på det vi sett eller att beskriva personernas personlighet i dramat får vänta.

Är det någon som idag minns gårdagens Tommy Nilsson och hans byte till namnet Black? Just det - det var inte heller som man trodde. Eller hur? Ändå gick vi igång som jehuer på det vi läser. Det är kanske dags att vi blir lite mer källkritiska. 

Anders Mildner skriver intressant om Tommy Nilssonsaken. Själv skäms han som en hund. Varför det? Det intressanta som sker nu när vi rör oss emellan den virtuella och den verkliga världen är att vi egentligen inte vet med vem vi har att göra. Det kommer att bli mer vanligt framöver. En av de mer spännande kurser vi läste på Multimedialinjen: Pedagogik-Teknik var den som handlade just om samhälle och socialisation. En av uppgifterna var att gå in i den virtuella världen, gruppera oss utan att vi visste vilka vi var och börja jobba tillsammans. Förvisso listade vi ju ut en del namn, men inte alla avatarer blev kända. Det var oerhört spännande att inse att möten inte behöver bestå av rent  fysiska sådana. Det som sägs behöver int eha något med verkligheten att göra. Det är däremot lätt att sprida vidare...

Den som är intresserad av det hela kan ta del av det jag skrev då  - om twitter före twitter eller vad man ska säga.

expressen Svd  AB DN Martin Moberg





Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, politik, migration, billström, reinfeldt,

Nu börjar drevet mot Billström bli överdrivet...

Rasist är det värsta man kan vara i det här landet. Det är också ett epitet vi lätt klistrar på andra för att skapa misstämning och obehag för den andre. Själva är vi klassens ljus..

Igår uttalade sig Billström på ett sätt som var lite olyckligt, rent av lite smådumt. Själv reagerade jag med ryggraden och blev förbannad för att med automatik bli betraktad som en sån där 50-60-årig dam som hjälpte till att gömma undan flytingar för att vara snäll. Det drog igång mina tankar kring den ålderssegregering som råder här i landet. Vi utgår ifrån en massa fördomar och gör dem till eviga sanningar. Uppdaterat: Jag ville alltså bara förtydliga hur lätt vi åker dit på vad vi själva blir mest engagerade av, oavsett om det hör till sammanhanget.

Senare visade det sig just att rasistkortet drogs fram ur rockfickan och många började kalla Billström för rasist och krävde hans avgång. Helst omedelbart. Statsministern måste ingripa.

Vi har alla så lätt för att dra ur det vi hör ur ett sammanhang och plocka in det i våra egna tankemönster och det sker mer eller mindre medvetet dessutom. När det gäller personer som finns i Sverige från annat land så är möjligheterna stora att dra igång rubrikerna. Se mitt eget misstag ovan.

Det Billström gjorde var att sätta lyset på ett problem som finns i Sverige. Han använde ord som uppenbarligen var olyckliga. Han har bett om ursäkt för just det. Har försökt rätta till det hela. Men en ogin omgivning vill så gärna sätta dit honom för detta. Och helst alla moderater också. Det gynnar det politiska spelet och kan dra röster. Vad han än säger så är det emot honom, så fungerar mediadramaturgin och så fungerar de politiska motståndarna. Det handlar om att skapa spänning och det blir en tävling om vem som är bäst eller drar upp flest negativa känslor om den andre.

Det finns ett problem och det är att det i Sverige befinner sig människor här som inte ska vara här av olika anledningar. Vad gör vi åt det problemet? Lösning måste fram. Man är inte rasist för det. Det finns lagar och regler att förhålla sig till. De ska följas - det gäller i alla länder. I stället för att se till problemet som sådant så ger man sig på Billström som person och försöker vända ut och in på honom och tala om hur han minsann är. Det är lite ovärdigt kan jag tycka. Men tacksamt. Tyvärr.

Så nu när alla är på gång och jagar moderater och Billström vill jag påminna om hur det var när debatten om barnfattigdom gick som högst. Det blev tyst om det sen när det visade sig att det nog inte var helt korrekt att beskriva den som man gjorde. Men att påkalla ytterligheter tar alltid tag i oss.

Så visst uttryckte sig Billström lite aningslöst. Men det finns ett problem och det måste lösas på något sätt. Hur vore det om vi koncentrerade oss på det. Vem har en lösning?

Politik kan inte byggas på enskildas öden skriver Sanna Rayman klokt. Det är alldeles sant men sker för ofta. Politik byggs inte heller på enskilda politikers uttalanden. Man behöver vidga blicken lite här. En intressant blogg att följa är Merit Wagers som beskriver världen från tjänstemännens sida. De som är satta att arbeta med migrationen har också en del att berätta. Det kan vara nyttigt att ta del av detta också. För att få en bild. Alla som kommer hit är det inte så synd om som det framställs. Även i andra länder finns det människor som tycker att det är OK att nyttja de system som finns. Varför blundar vi för just den saken och drar upp rasismen så fort det bara glunkas om att inte allt är solsken vad gäller migrationen? Det är det inte. Det finns problem här likaväl som på andra ställen.

Vill man dra fram obetänkta uttalanden så finns det massor av exempel... Både från här och från där.

Hur löser vi problemet? Kom igen nu. Det är inte koncentrerat till Billström... De är lite andefattigt men tacksamt att bara koncentrera sig på enskilda uttalanden. Det finns större saker att diskutera i den här frågan. Men det är förstås enklast att fälla en tolvtaggare och gå vidare på nästa. Alla tar chansen och hoppar på en person. Men problemet kvarstår... Dessutom ger det partiet som borde byta ut partisymbolen från blåsippa till järnrör mer vatten på sin kvarn.

Det ska fan vara politiker. Det verkar handla mer om att försvara sig än chansen att lösa problem.

Så låt oss vända på steken - hur löser vi problemet? Inte söker efter meningen med vad Billström uttryckte.

Det är inte järnrörslösningarna jag frågar efter.

Annat:

Merit Wager igen.

En blogg om retorik som alla politiker behöver läsa är Retorikiska.

Lena Mellin

AB DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, migration, moderaterna, billström,

Internet, våldet och Fredrik Reinfeldt...

Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt höll idag sitt sedvanliga tal på det stora Sverigemötet i Karlstad. Ett möte som i år samlade över 2000 deltagare. Entren var storslagen och han kände sig själv som en av delagarna i melodifestivalen. Säkert en rätt skön känsla för både honom och den andäktiga publiken. Det är en härlig känsla det där. När alla sitter och väntar på talet och så kommer det... Och det blir ofta bra när Reinfeldt talar. Förvånas ofta hur man talar om honom som en hårding och en kylig person. Så tror jag inte alls att det är. Fokuserad ja, gammal jägare med målet i sikte ja. Men okänslig nej...

Nu borde man väl i egenskap av moderat jubla över vilket bra tal partiledaren höll och hålla med om allt med glittrande ögon. Nu är jag inte sån så det gör jag inte, men jag börjar tänka på det han sa och försöker leda det vidare utifrån mina egna referenser och kunskaper. Det är ett gott betyg för ett tal, att det sätter igång tankeverksamheten på den som lyssnar. Fredrik Reinfeldt är duktig på att tala så är det. Men det är alltid bra att fundera på det man hör. Även min anledning att börja rösta på moderaterna 1973 var friheten för individen. Att få möjighet att göra sina egna val. Det var så talet började idag.

Huvudämnet handlade om våld, ungdomars våld och internet. Han menade att det våld som finns idag med mobiltelefoner och internet som ram är betydligt värre än vad det var när han växte upp och det utlovades handfasta tag i form av lagändringar på grund av detta. Det är helt självklart på något vis att den som beter sig illa också ska få ta konsekvenserna av det. Oavsett om det sker med hjälp av internet som verktyg eller ej.

Det är dock viktigt att påpeka att det är inte internets fel det här. Snarare är det väl så att internet nu skapar möjligheter att få fram alla dumheter i ljuset. Via tidningsrubriker får man lätt uppfattningen att det är internet som skapar monster som beter sig hur som helst bara för att de kan. Det bör påpekas att monster har det alltid funnits. Det är inte internet som skapar dem. Möjligen blir det lättare för dem att visa världen vilka små elaka skitar de egentligen är.

Det kanske handlar om andra saker som är mycket mer bekymmersama och det är hur vi förhåller oss till varandra som människor. Var tog uppfattningen att man ska bete sig mot sin nästa som man vill bli bemött själv vägen? Det är en kunskap som verkar försvinna i rask takt och det har inte med den tekniska utvecklingen att göra. Kan det rent av ligga i den kultur vi har där barn och ungdomar uppfostrar varandra i brist på vuxen närvaro? Vi har ansvar för våra barn enligt lagen, men ges vi möjligheten att ta det? Det är ofta stora avstånd mellan barn och föräldrar under vaken tid. Föräldrar jobbar långt bort och mycket och hinner kanske inte alltid med. Hur ska de kunna göra det?

Att internet har sina nackdelar är väl klart men fördelarna med internet överträffar dock det andra på alla sätt. Mitt bekymmer är att internet ofta dras in i den negativa spiralen när det egentligen är precis tvärtom. Jag läste just om en polis som sa att den som försöker sig på dumheter på internet har man väl koll på coh det är inte frågan om de åker dit utan när. Det är med internet lättare att finna brottsligheten och spåra den. Det känns lite tryggt att höra ändå. Kränkningar på nätet är farligt för samhället menar Fredrik Reinfeldt. Skulel vilja säga att kränkningar på nätet är inte värre än att få huvudet doppat i toaletten i skolan, eller att få kläderna stulna i kapprummet, eller att bli lurad till en plats och bli misshandlad där som den unga tjejen i Vallentuna blev häromsistens.

Våld och allmänt ohyfs måste stävjas på alla sätt...


Det är inte internet som mobbar det är människan skrev jag häromdagen. Det är viktigt att hålla detta isär. Så lätt att skylla på något bredvid. Föräldrar och vuxna har alltid ansvar för alla barnen skrev Jennie Störmstedt i en krönika idag och på bloggen Cybernormer skrivs om nätfilter och om det är en bra grej eller ej.

SvD


Läs även andra bloggares åsikter om våld, kränkningar, fredrik reinfeldt, internet, mobbning, moderaterna, Sverigemötet 2013

Varför X i ditt namn Mary...

Xantippa är ett speciellt namn. Inte så många som heter så i Sverige, bara 24 stycken enligt uppgift i svenska namn. Xantippa var också namnet på Sokrates hustru. En del menar att hon var elak och grälsjuk, andra att hon var den ende som kunde täppa till munnen på Sokrates och vinna över honom i diskussioner. Det senare leder säkert till det förra. Alla kan inte hantera att det finns de som vinner över dem i diskussioner. Då är det lätt att ta till projicering, vilket inom psykologin förklaras som att man lägger sina egna negativa egenskaper på den andre för att själv slippa hantera dem för egen del. Det är något man kan vara bra att vara medveten om.

För min del började det så här. Jag jobbade i många år som IT-skribent och jag hette då Mary Skerving ett namn som när väl någon lärt sig stava alternativt uttala det satt. Ett bra varumärke helt enkelt. Så dundrade kärleken in i mitt liv och jag gifte om mig och bytte därmed efternamn till Jensen. Hur kan du göra det sa bland annat en dansk journalist. Hur kan du byta ut Skerving mot Jensen? Jensen heter halva Danmark. Det uppstod ett dilemma här. När sen internet och gmail dundrade in på allvar så hände det att jag ofta fick mail som var sända till en annan Mary Jensen, en väl känd advokat i USA. Jag fick hennes resebekräftelser, biljetter och hennes tidsbokningar hos mäklare. Ja till och med inbjudningar till fester och sammankomster med hennes gamla kurskompisar. Jag ansåg att det var angeläget att de där specifika meddelanden kom till rätta så jag sände dem tillbaka och blev känd som den "andra Mary Jensen", hon i Sverige som vi kanske ska bjuda med på nästa träff. Skojigt på sätt och vis. Men Mary Jensen är också ett ganska vanligt namn och det fanns verkligen utrymme för misstag här.

Googlar du på Mary Jensen så får du ungefär 49 400 000 träffar (utan fnuttar då). Googlar du på Mary Skerving så får du 804 träffar och även det utan fnuttar och så slutligen Mary X Jensen med 9 680 000 träffar. Inte så dåligt... Men man ska förstås komma ihåg att det jag gjorde var en väldigt grov sökning nu och allehanda Mary finns med i resultatet. Mary är kanske inte det vanligaste flicknamnet i Sverige, endast 10352 bär det namnet om man jämför med Maria som är samma namn där 444417 heter så i Sverige.  Men i egenskap av Jesus moder så är de betydligt vanligare förstås. Själv är jag döpt efter min farmor och det finns nog ingen djupare och annan tanke bakom det.

Nåväl från att ha haft ett namn som alla kommer ihåg, vilket varit på mest gott för min del, till ett som plötsligt sammanblandades med väldigt många andra så kände jag att det var dags att försöka göra något åt detta. Som skribent kan det vara betydelsefullt att ha ett varumärke. Det är också anledningen till att många skribenter behåller sina namn eller lägger till för att behålla ett uppjobbat varumärke i den branschen när de gifter och skiljer sig.

Alltså jag hade ett enda dopnamn - Mary. Hur skulle jag fixa till det här då? För att kunna särskilja mig från alla andra Marysar som dessutom hette Jensen i efternamn. Jo ett mellannamn kunde vara på tapeten. Jag kom då att läsa Robert X Cringelys bok - Accidential Empires, och såg X:et. Ja men det var ju fiffigt tänkte jag. Det tar vi Mary X - det blir bra. Men vad skulle då X stå för. Inte bara för okänt, det behövs ett namn och så kom Xantippa till. Så nu vet ni det.

MaryXJ - det blev ett bra varumärke av det i alla fall... om jag har någon glädje av det? Vet ej sjutton... Men det står ut bland alla andra Mary Jensen som finns i alla fall...


Mer om Cringely och lite till


Läs även andra bloggares åsikter om varumärkesbyggande, namnval, MaryXJ, Xantippa, Robert X Cringley, internet, Mary Jensen

Bort från det instrumentella i politiken...

Det är sant att det mest talas om ekonomi och skatter och mätningar hit och dit och statistik i politiken. Utanför politiken talas det mer om välfärden, hur har ungarna det i skolan, hur ser de sjukas verklighet ut, de arbetslösas och gamlingarna. Översatt till politik blir det bara siffror och statistik. Hur ska de här två sidorna nå varandra. Är det ens någon mening med att åka ut och lyssna i befolkningen? Om man ändå inte försöker omsätta det man hör till något rörande människan på den inspirerande och medkännande nivån?

Ett antal moderata kommunalråd har idag i en artikel efterlyst moderaterna som ett välfärdsparti. De vill att det ska jobbas mer med det som man i vardagen förstår tolkar jag det som. Historier ställs alltid mot varandra och i media framkommer det ofta de mest hårresande exempel på hur illa människor kan ha det. Det gäller tokigheter i vården, på arbetsplatser och annat. Det fungerar inte att bara bemöta människan med statistik och säga - det är faktiskt så enligt våra siffror att det inte är som du beskriver. Vi satsade 35 miljoner där senast. Det finns myndigheter som fått förstärkningspengar i budgeten som inte använts.

Skirvbordspolitik blir ganska okänslig och det blir så uppenbart nu när några försöker sig på ett annat tilltal än det instrumentella. De nedvärderas i andras ögon. Jag har läst mycket negativt om innehållet i artikeln idag - det går främst ut på att förljliga på något sätt. Det är väldigt tråkigt att ingen säger - Ja just så kan det också vara. Man kan undra om de som kritiserar inte tänker den där metern längre utan stannar upp och menar ojoj, så här kan man inte säga. Det kan väcka vrede. Eller också så förstår man inte utan är nöjd med sifferpolitiken och käner tillit och trygghet i den och bryr sig inte om de rent mänskliga aspekterna,. de mjuka värdena.

I det här landet har vi det bra. Det är i princip ingen som ska sakna tak över huvudet eller mat för dagen. Ändå så sker det av olika skäl. Åldringar har det inte alltid bra och multisjuka människor får vänta på sin vård om de får någon. Det finns armod även här, men kanske inte om man bara ser till siffrorna.

"Vi måste omgående utveckla vårt partis svar på hur skolan, vården och äldreomsorgen ska bli bättre i våra kommuner. Då duger det inte att uppmärksamma skattesänkarlistor och näringslivs­rankningar." (Aftonbladet)

Förra året på Sverigemötet i Karlstad sa Anders Borg att moderata kommuner inte ska sänka skatterna, utan de ska se till att skolan utvecklas för det är med kunskap människor kan få jobb i framtiden. Jag vet inte om det där har följts upp något vidare. Förvisso görs satsningar på skola men nog talar man hellre stolt om skattesänkningar och det är också det man får beröm för.

Vi måste också tala om de mjuka värdena i politiken. Jag anser att den artikel som de moderata kommunalråden är helt relevant av den anledningen. Vill man se konflikter i detta så är det enbart korkat och visar på att man själv inte förstått det man påstår att andra inte begriper. Det hänger ihop. Det är mer en förlängning av politiken än en motsättning. Som jag ser det i alla fall... Vi behöver visa att vi bryr oss på olika sätt - det är faktiskt det Fredrik Reinfeldt alltid säger om sina resor - hur han har lyssnat och hört om en massa problem som han nu vill lösa. Men när det kommer till politiska retoriken sen så handlar det näsan uteslutande om finanserna. Det är väl självklart för de flesta att det finns samband. Dåliga finanser skapar inga välfärdsmöjigheter. Det är de där självklara sambanden som behöver uttalas lite mer tydligt. Att bli bäst på mjuka värden kan inte heller vara fel. Det är många som bryr sig om dem.

IMHO...

Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, finanspolitik, mjuka värden, mänsklighet, moderaterna, fredrik reinfeldt,

Kärleksrelationer på jobbet skapar problem...

Att möta någon på arbetsplatsen är inte ovanligt, det är till och med den vanligaste platsen att mötas på. Konstigt vore det annars så mycket tid som man i allmähet är på där och många gånger har man också gemensamma värdegrunder också. Kärleken kan slå ner som en bomb, det är alltid trevligt och bara att gratulera. Men hur ska man hantera det på arbetsplatsen? Det beror nog på. Men om en chef och en underställd inleder en seriös relation så ställer det till problem. För andra. Då gäller det att hantera saken på rätt sätt.

Många gånger så tror man kanske att det går att handskas med men förr eller senare uppstår det situationer som inte kan skötas av personer som har nära relationer. Det handlar inte bara om kärleksrelationer utan också om alltför nära vänskap - om det är så att det handlar om att favorisera. Ge högre löner, snabbare karriärstege eller annat gynnande. Det skapar oro i övriga organisationen. Man kan också hamna i olika jävsituationer.

Höga chefer bör undvika starka relationer med enskilda på jobbet. Lättast är förstås att om situationen uppstår så slutar den ena. På många arbetsplatser är kärleksrelationer oönskade i synnerhet när det gäller chef och underordnad. Tänker man efter bara lite så är det lätt att förstå.

Att som chef ha gullegrisar på jobbet är också ett problem. Hur vuxna vi än vill vara så finns det alltid missnöje när andra favoriseras. Det skapar avundsjuka, tar ifrån gruppen arbetsmoralen. Kan han/hon så kan jag minsann också tänker de andra. Det är lätt när man är ung och ny och oerfaren chef att göra misstaget att koppla vissa närmare sig än andra och skapa kotterier. Man behöver stödet och det är lätt att falla för frestelsen att utse en kompis på jobbet. Man bör i stället i möjligaste mån skaffa en stödperson utanför den grupp man själv ska leda. Definitivt inte utse en underställd till kompis. Det uppstår alltid problem med en sådan relation. Tidningen Kollega har en intressant artikel om just detta i sitt senaste nummer, sidan 54.

På arbetet ska det gå proffsigt till, inte som i vanliga kompisklubben. Visst kan man vara vänner, det är kanske rent av en förutsättning för att kunna jobba ihop. Men man kan inte på jobbet sitta med huvudena tätt ihop och vända ryggen till övriga i rummet och småtissla. Det går inte för sig. Det skapar konflikter med de andra. Som chef/ledare har man ett ansvar att behandla alla lika. Särställer man en person så kan denne hamna i onåd hos de andra. Alla dessa relationer tar mycket tid från det viktiga - att jobba och driva verksamheten fram mot uppsatta mål...

Jo då jag träffade min man på jobbet som många andra. Men vi slutade båda på den arbetsplatsen och levde våra liv på andra platser. Det har gått utmärkt.

Lite mer:

Jobbkällan
Chef


Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, jobb, ledarskap, arbete, relationer,

Det är inte nätet som mobbar det är människorna...

En liten flicka tros ha tagit sitt liv på grund av nätmobbning. Men ska vi göra det så enkelt som att skylla på internet? Mobbning och uteslutning och elakheter pågår överallt i samhället med eller utan datorers hjälp. Det är väl snarare vårt eget beteende som bör kollas med lupp. Inte de verktyg vi använder.

Alla som kommit i kontakt med mobbning som här får bli ett samlingsnamn för trakasserier av olika slag vet vad det innebär. Unga människor och barn lämnas ofta helt ensamma med sina problem. Vuxna skriver blanketter och kryssar och när de tar slut så har man gjort allt och kan inget mer göra. Naturligtvis kan man det som människa. Men det innebär i sig att man kan begå tjänstefel eftersom den roll man har som exempelvis lärare eller rektor i skolan bara når inom bestämmelserna. Sen får det bara flyta på. Man kan dock inte klandra skolan för problemen. Det är alla vi som är vuxna som har denna skyldighet att se till att motarbeta all form av kränkning.

Jag har hört om barn- och ungdomar som fått huvudet doppat i smutsiga toaletter, fått håret avklipp, blivit bestulna på skor och ytterkläder mitt i vintern. Suttit lektionerna igenom på helspänn i rädsla för vad som kan hända på rasten. Därmed inte hört ett ord av vad läraren har sagt och därmed försvinner all kunskap sin kos och man kommer efter i plugget. Rädslan för vad som kan hända på hemvägen är förlamande. Ingen kommer och sätter sig vid samma bord på lunchen. Talar man med någon om saken så är man dum och får rådet att härda ut, skärpa sig och förstå att det inte är så farligt ändå. Maa vill kanske inte heller tala med någon vuxen hemma för att inte göra denne ledsen. Tänk vad mycket barn får gå igenom. Lite härdar för all del, men inte allt.

Ha det som hände i Sigtuna i åminne. Där handlade det inte om datorer och internet. Det var mer spot-on mobbning och misshandel så att säga. Eller det här när ungar hetsar varandra. Hsr inget med internet att göra men är fruktansvärt för den som drabbas.

Detta händer lite varstans och det värsta är kanske att mobbarna fortsätter på samma sätt när de blir vuxna. Att förtrycka och förminska andra blir en livsstil för vissa personer med tvivelaktig personlig karaktär. En del av fostran till att bli vuxen handlar om att förstå hur man förhåller sig till andra på ett vuxet sätt, ett vänligt sätt och med både tolerans och förståelse för olikheter. Det är väl tyvärr ett önsketänkande men det borde vara så.

MEN ge inte internet skulden för mobbning och trakasserier, det är verkligen att förenkla problematiken. Begreppet näthat ska inte särbehandlas det ingår som en del ett verktyg bland alla andra viskningar och rop som finns runt om oss. De rop vi inte hör för att vi är upptagna med annat. Internet är inte heller någon barnvakt utan att ställe där man som vuxen måste vara delaktig i vad som sker.

Mobbarna har sin svans, alla livrädda för att själva bli utsatta. Frågan är om det inte är de tysta som står bredvid och ser på som är värst. Grejen är den att en flock kan vända sig åt andra hållet och det kanske vi borde göra lite oftare. Inte vara så rädda för att säga ifrån. Det är aldrig OK att se på när någon annan far illa. En grupp mot en person är aldrig OK.

Att små barn ska ta sitt liv i förtvivlan borde det sannerligen vara nolltolerans emot. Därför är krafttag mot mobbning och trakasserier nödvändiga. Nu pratar jag inte om lite motstånd utan om allvarligare utsatthet. Det där vet alla, även om vissa bara vill mota bort det. För det som inte syns finns inte. Men vi måste börja se det som sker och ingripa där vi kan.

Internet och mobbning ska inte särställas från övriga trakasserier. Allt är lika illa.
Det är trakasserier och hur vi uppför oss mot varandra som är den bärande frågan här. Det gäller att sätta perspektiven på rätt ställe. Inte smita från det som är det verkliga problemet.



Hagwall om näthatet...
JMW

SvD
Expressen SvD




Läs även andra bloggares åsikter om Kränkning, mobbning, näthat, internet, vuxennärvaro. politik, skolan, empati

Smutskastning kräver motattack...

Har ni blivit utsatta för förtal? Det bästa är att ge igen med full kraft. Det är vanligt att man kryper undan och försöker att synas så lite som möjligt. Det blir fel, för om man inte argumenterar emot så blir ryktena indirekt bekräftade. Det gäller att stå emot. Det finns alltid personer i ens omgivning som inte ser med blida ögon på alla. En av de mer subtila och fula taktikerna då är att försöka förminska den man har möjlighet att ge sig på. Man kanske har en bättre position och utnyttjar den. Det kan vara av rädsla för att inte få behålla sin egen. Eller för att man av andra skäl inte gillar vederbörande. Detta är inte helt ovanligt vare sig i föreningar eller på arbetsplatser. I synnerhet inte när konkurrenssituatoner uppstår. Det är som om det triggar fram det sämsa ur människor.

Det fula är då när man försöker sätta en bild genom att tala om för andra HUR DEN DÄR PERSONEN ÄR... Plötsligt så vet alla hur det ligger till. För dels så gör var och en sin tolkning utifrån vad det som sägs betyder och dels förstärks det gärna av den som talar. MAN VET JU HUR DET ÄR... Men det vet man inte.

Då får man ta fram statistik och fakta och påvisa - gärna inför hela gruppen. Så att alla får samma bild - de är det viktiga nämligen. För anekdoter och enskilda samtal kan lätt sätta en bild som inte är sann. Det gäller att ta tillbaka initiativet. Det är inte lätt men det går...

Går det för långt och man anser att det har hånats nog så kan man kanske göra som boxaren Curtis Woodhouse gjorde efter att han upplevt att någon hånat honom på twitter. Tag rätt på avsändaren och tala ut lite mer direkt på så att säga. Detta är lite humor faktiskt men inte utan allvar trots allt. Denna händelse blev en stor snackis på twitter.

förtal baktal, baktaleri, baktalande, lögnaktigt skvaller, skvaller, bakdanteri, nedsvärtande, nedsvärtning, malis, smutskastning, ärekränkning  (från www.synonymer.se)

Kontentan - ta ingen skit...


Läs även andra bloggares åsikter om baktaleri, förtal, hånande, politik,

Alla dessa Brutusar i politiken...

Ingenting förvånar mig längre när de gäller vad människor kan ta sig för i maktens korridorer. Med naiva ögon gick jag in i detta i tron att det handlade om samhällsförbättring och förändringar i den riktningen. Bra för medborgaren. För all del så är det väl delvis så. Men all denna skit som finns i korridorerna är ibland för mycket och det skiljer sig inte mellan partierna. Det är bra att det som sker dras fram och belyses. Nu senast i boken som journalisten Margit Silberstein och statsvetaren Tommy Möller skrivit om Juholtsaffären och andras inblandning bakom kulisserna. En marsch mot avgrunden: socialdemokratins svarta år. Det kommer att bli intressant läsning. Förmodligen kommer man att känna igen interiörerna.

Att se Östros på bild med en ensam ros medan andra fick jättebuketter är en sån där typisk signal till att vederbörande är utstött ur gemenskapen. Pär Nuder fick avsked genom en tidningsartikel i princip. Han hade inte begripit signalerna som gavs tydligen. Det var Mona Sahlin som var chef för partiet då. Man kan dra slutsatsen att de inte var överens. Nu menar Silberstein och Möller att genom att putta bort Mona och plocka in Juholt så fick Nuder sin revansch. Kanske är det så. Troligen är det så. Intrigerna inom de politiska verskamheterna går inte av för hackor. Har man väl blivit på kant med någon så verkar det sitta kvar. Det kan grunda sig i en massa olika saker. Men främst handlar det nog om makt, konkurrens och position. Inte så mycket om politiken. Det är rent sorgligt faktiskt. Särskilt för väljarna som röstar utifrån de frågor partierna presenterar för dem och inte för de interna intrigerna.

Det går inte att blunda för detta. I näringslivet finns det ändå möjligheter att byta jobb eller företag om det går åt pipan i relationer. Att byta parti är inte lika lätt,  man sitter fast i systemet. Hierarkierna är starka och ve den som tar egna steg och uttrycker sig utan att ha blivit godkänd och uppbjuden. Upplevs du konkurrera med någon så blir det strid på kniven med allehanda fula trick. Det går väldigt stick i stäv med att vi lever i en demokrati där alla ska få säga sitt. Att man inte sedan får som man vill är en annan sak. Det tillhör något man lär sig. Men allt det där mittemellan.

Jag befinner mig själv i någon slags limbo i politiken. Märker hur det subtila motarbetandet får fäste. Man får inte vara med hur mycket man än engagerar sig och erbjuder sina tjänster. Fyra personer har i helgen sagt till mig - du deltar inte i möten. Det är dels inte sant för det gör jag och dels är det ett sätt att förminska mig inför andra. Det fula är när man försöker sätta en bild av någon genom att tala om för omgivningen HUR DEN DÄR PERSONEN ÄR... Plötsligt så vet alla hur det ligger till. Var och en gör sin tolkning utifrån vad det som sägs betyder och sen förstärks det gärna av den som talar.Grejen är den att tittar man på de möten det gäller i det här fallet och närvarolistan så är det många fler än jag som har mindre närvaro och då är de ordinarie ledamöter och borde vara där. Såna där saker man kan se det på hela tiden, den man inte gilalr ska sakta men säkert ätas ut. Det sätts bilder av vissa som man ogillar och de framställs då som si och så, i dålig dager. Även anekdoter kan driva rykten, ingen kollar fakta då kan det hela spricka. Därför så är det bra att ge igen med full kraft. Det många av de pennaliserande personerna missar är att även deras egen position är tidssatt och dessutom så blir det ibland väldigt genomskinligt vad som pågår.

Naturligtvis ska man inte prata om såna här saker, i synnerhet inte om man känner sig ansatt personligen. Meningen är att man ska böja sin nacke och le och möjligen svara på tilltal. Det ska ske i hemlighet, alla vet men ingen talar om det. Tar man ton så blir man betraktad som gnällig, besvärlig och i sedvanlig ordning så får man dessutom skulden själv för att situationen är som den är.

Se på hur människor beskrivs. Mona Sahlin får lida fortfarande för sitt användande av kontokorten. Detaljer utdragna ur sammanhanget blir huvudsaker. Nej man använder inte sina jobbkort hur som helst. Man kan vara slarvig, men är det att vara brottslig? Hur såg reglerna ut? Kanske det viktigaste? Det är många som gjort betydligt värre saker som komemr undan. Jag försvarar inte Mona Sahlins beteende men kan ana att det finns ugglor i mossen där. Pär Nuder beskrivs som en iskall jävel utan skrupler. Jag har ingen aning. Tror att han är skicklig. Men nu kommer då boken som drar av honom och andra brallorna inför öppen ridå. Jag tror att det är bra, kanske inte för honom men det påvisar ändå en viss ruttenhet i systemet som man nog lätt kan förstå berör flera personer. Det är ofta katten på råttan och råttan på repet osv. Mona Sahlin valde Östros framför Nuder som blev arg och hämnades på Mona med Håkan Juholt som i sin tur gav Östros en ros och tack och hej. Resten vet vi och nu har vi den lugne och stabile Löfven. Saken är den att situationen är inte unik i denna eviga strid och kamp om makten. Man polisanmäler varandra, man smutskastar och förtalar, förminskar och exkluderar.

Den dolda sidan av politiken där skitstövlerierna råder är inte alls bra, men det ska ut i ljuset ,då kanske de liksom trollen försvinner i solskenet. Kan inte personligen sluta slåss för det goda och det som förbättrar för samhället och andra. Det är säkerligen hur naivt som helst att tänka så och det kostar på. Men "someone has to do it" som det heter och med denna text har jag säkert slagit i ännu en spik i min politiska kista. Tur att livet har annat att bjuda på, och där är jag som tur är så lycklig som man kan vara.

Maktspelen finns överallt men det betyder inte att man ska acceptera dem i alla avseenden. Det blir som en slags städning - problemet är att mögel är så svårt att få bort nä det väl bitit sig in i väggarna. Då kanske man helt enkelt måste riva och bygga nytt.

Brutusarna bör knäckas - på nåt sätt... för andras skull... På något sätt ska man alltid jobba för det goda och det äkta trots allt. Det vinner i längden.

Uppdatering: Oj - nu är Nuder jättearg från sin sjukbädd. Han har inte hunnit läsa boken ännu, men är arg för att han beskrivs som den som ligger bakom hela eländet med partiledarskiftena i Socialdemokraterna. Han funderar på att stämma för förtal. Vad vet man? Författarna påstår att det är som de säger. Det lär väl bli en fortsättning kan vi anta.



AB Expressen Peter Högberg

Nuder och Juholt...

Att Pär Nuder hade en del med att göra vad gäller tillsättningen av Juholt är bekant. Nu kommer Margit Silberstein och Peter Möller med en bok om spelet bakom kulisserna. Den har jag nu förbokat, blir spännande att läsa om den här turen som var väl dramatisk. Inte minst för de inblandade förstås utan även för oss som var åskådare och hängde över datorerna och i twitterresonemangen under hela processen som avslutades med Juholts avskedstagande hemma på torget.

Rätt man på fel plats... 

ONSDAGEN DEN 16:E NOVEMBER 2011

Är möjligen blödig men har svårt med metoden att göra Håkan Juholt till idiot nu bara för att det inte verkar fungera på partiledarposten. Drevet har gått ett tag nu och verkar eskalera då den inre kärnan i socialdemokraterna tydligen imploderat. Det går att läsa om krismöten och alla möjliga uttalar sig.

Det handlar väldigt sällan om enskild person utan problem likt dessa ska ses i ett större sammanhang. Alla passar inte för statsmannarollen så är det bara. Att vara spontan och yvig och livfull är inte bra egenskaper i den rollen. Håkan Juholt har personligen uttryckt detta tidigare om sin egen person. Men han blev säkert övertalad och smickrad att ta på sig rollen och ville kanske själv också. Det är ganska mänskligt. Det sorgliga är att när man faller så blir det från hög position och det är inte alltid någon som tar emot. Dels finns det dem man klättrade över på vägen upp och sen de som inte själva vill trilla ner.

Jag har alltid skrivit att Håkan Juholt skulle bli ett utmärkt kommunalråd. Där passar den där jovialiska uttrycket han har som person. Rätt man på rätt plats. Men vad kan en moderat egentligen ha att säga om socialdemokraternas inre liv?  Egentligen?

Dock ogillar jag högeligen alla typer av trist behandling av andra... Alltid. Snacka gärna i sak men just det där personorienterade kan man väl lägga åt sidan. Tidigare var det bloggarna som löpte amok, nu är det såväl tjänstemän som partistyrelseledamöter och de är å sin sida arga på varandra. Dock kan tjuvnypen väcka sympatier för Juholt tror statsvetaren Stig-Björn Lundgren. Se på min bloggpost här exempelvis.

Vilken soppa... De behöver en politik. Det blir svårt utan.

SVT

Läge att ifrågasätta det politiska ledarskapet...

Det är rena rama vilda västern i kommunernas ledargarnityr. Man läser om den ena efter den andra chefen som antingen får sparken eller säger upp sig själv. Ofta sitter exempelvis kommuncheferna ganska kort tid dessutom. Nu senast i Vaxholm där kommunchefen får sparken efter bara 6 månader, på grund av olika sätt att se på ledarskapet. I Österåker där jag själv bor fick kommunchefen sluta efter ett och ett halvt år på grund av som det sades, olika verksamhetsinriktning mellan henne och kommunsytrelsens ordförande. Rotationen bland övriga chefer har också varit stor. Även Sundbyberg har haft en stor omsättning på chefer under senare tid och i Skövde fick kommundirektören också gå efter kort tid.. För kommuncheferna själva verkar det inte ha någon betydelse - de får nya jobb.

Men vad betyder det för kommunerna och skattebetalarna? Det betalas ut höga avgångsvederlag som kostar och man kan börja undra vad som lovades vid anställningens ingång. Hur sköttes egentligen rekryteringen? Finns det klara riktlinjer? För vem som gör vad? Det borde det göra...

Jag har trots allt svårt att se att det är så att det enbart beror på kommuncheferna själva att det går som det går. Det finns flera aspekter här att ta syn på. Uppenbart är att det inte fungerar mellan den politiska ledningen och tjänstemannaorganisationen. Vad beror detta på?

Kommunchefer är ofta erfarna och välutbildade personer som vill göra sitt jobb bra. Det får man utgå ifrån. Samma sak vad gäller utbildning och erfarenhet gäller dock inte alltid för ledande politiker. De är folkvalda och är i förtroende satta för att hålla koll och driva på utifrån de program deras partier fått förtroende för av sina väljare. Svårare än så är det inte. Ge direktiv och kolla att de följs upp.

Politisk ledning är svårt och den ska vara övergripande, uppföljande och målinriktad . Men är det så man tänker? Eller är det mer så att man vill lägga sig i detaljerna och styra det hela i stället för att använda den paraplysyn som är nödvändig för att se helheten. Det gör ofta personer som inte har vana av att arbeta genom andra eller har begränsad erfarenhet av att jobba i stora organisationer där processer är nödvändiga. Då uppstår lätt så kallad mikrostyrning och plötsligt är den höge politikern inblandad i allt som de borde låta kommunchefen sköta. Klart att det då uppstår konflikter.

Detta är allvarligt och behöver ses över. Grundläggande kunskaper om ledarskap i politiskt styrda kommuner är en nödvändighet för att samhällen ska fungera. Därför borde det också krävas viss form av grundutbildning för alla som ska ha ledande politiska positioner i vår offentliga förvaltning. Från farmor Gun (Jansson) fick jag en mening som hon hämtat från Visions hemsida.

"chefen i en politisk organisation ta sin roll som tjänsteman gentemot politikerna genom att vara tydlig med att beskriva konsekvenser inför beslut och effekterna i verksamheten".

så enkelt och så självklart. Det kan inte vara så att kommuner ska bedrivas som företag eller koncerner - för det är de inte. Det handlar i första hand under ansvarsfull ekonomisk hantering om att ge god service till kommuninvånarna vad gäller infrastruktur, vård- omsorg och skola, ge direktiven till tjänstemännen och låta dem sen arbeta utifrån sin kunskap om hur en organisation ska skötas för att fungera. De chefer som sorterar under kommunchefen får aldrig bli underställda ledande politiker i så mån att kommunchefsledet hoppas över. Då är vi illa ute.

Richard Bengtsson har skrivit och funderat en hel del på de här frågorna och i en bloggpost "Svinarpsmodellen eller genomtänkta spelregler för framgångsrikt ledarskap" skriver han:

"Kanske är den mest avgörande skillnaden mellan politiskt ledarskap(huvudmannaledarskap) och professionellt chefskap att politiskt ledarskap utövas kollektivt. Som medlem av den beslutande församlingen bör man se det faktum att man är en grupp som en fördel, som borgar för mer kvalitativa beslut och avvägningar, eftersom flera erfarenheter, perspektiv och kunskaper gemensamt kan nagelfara de vägval man har att göra. Det är en av det demokratiska systemets fördelar. Därför är ordförandens roll i första hand att skapa förutsättningar för gruppens medlemmar att bidra, delta och ta ansvar för beslutsfattandet – snarare än att driva igenom sin egen uppfattning." (obs! Min kursivering).

Hur får man kontinuitet i en organisation som byter chefer som andra byter skjortor? Eller glödlampor?

Richard Bengtsson menar resonerar här kring rollen för dagens kommunpolitiker. Det är viktiga frågor det här. På JUSEK diskuteras tjänstemannens roll i den offentliga sektorn. Det är synnerligen viktigt att båda sidors roller ses i ett sammanhang och inte var för sig. Ty de ska samverka för kommuninvånarnas bästa. Det verkar som om det är lätt att missa den detaljen. Allt för lätt...

Höga avgångsvederlag retar upp allmänheten. Men det handlar om ingångna avtal och gäller. Den största utmaningen är att se till att de inte fälls ut de här fallskärmarna. Det gör man bara genom att se till att organisationen fungerar. Det ansvaret ligger inte bara på tjänstemannasidan ty de måste ges förutsättningar för att kunna jobba. Där har den ledande politikern med sitt huvudmannaskap ett stort ansvar, men det gäller att begripa vad det innebär. Här saknas ibland självinsikt men också kunskaper. De senare kan man åtgärda.


Fakta:
Kommuners och landstings uppgifter
Den politiska organisationen


Tack till Gun Jansson och Malin Appelgren för intressant input till den här artikeln. Gun är Piratpartist, Malin är KD-politiker och Richard Bengtsson FP. Så tankarna kring denna så viktiga fråga finns på många håll.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, tjänstemannaorganisationen, kommunchefer, avgångsvederlag, SKL, kommunpolitik, moderaterna